Torah
Torah eller Tora, hebr. תּוֹרָה, är en skrift som ingår i Tanakh, den heliga skriften inom judendomen som ligger till grund för judisk, messiansk och hebreisk tro.
Toran innehåller de skrifter som den kristna världen benämner ”Moseböckerna” eller ”Pentateuken” och består av fem delar: Bereshit ("I begynnelsen"), Shemot ("Namnen"), Vajikra ("Och Herren kallade"), Bamidbar ("I öknen") och Devarim ("Ord").[1]
Torah är ett hebreiskt ord vars betydelse är ”att undervisa” och/eller "läran". "Lagen" är en annan vanlig översättning, men enligt Bente Groth är tidigare nämnda översättningar mer lämpliga, eftersom det inte bara handlar om lagar utan även om israeliternas äldsta historia.[1]
Enligt judisk tradition mottog Mose Toras på berget Sinai, direkt från Gud, som han därefter förde vidare till det judiska folket. Torah är en vittnesbörd över hur Gud har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar i grunden om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Torah finns i Andra Moseboken, där det beskrivs hur Mose tar emot de tio budorden från Gud, på berget Sinai.[2]
Enligt rabbinsk tradition består Torah bara av den skriftliga läran, Torah she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga toran, som bland annat inkluderar Talmud. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Toran för att tolka lagarna i praktiken. Därför anses man också behöva den muntliga, förklarande delen.[2]
I synagogan finns Toran i form av pergament som är upprullad på två träkäppar, ofta med kronor av silver, och är synagogans heligaste föremål. Den är placerad i ett skåp, Aron ha-qodesh, "torahskrinet" eller "den heliga arken/lådan", vars vägg vetter mot Jerusalem.[3]
Se även
Källor
Tryckta källor
- Bente Groth (2002). Judendomen. Kultur, historia, tradition. Stockholm: Natur och kultur. ISBN 91-27-07389-0 Libris 7230171
Noter
- ^ [a b] Groth (2002), s. 35
- ^ [a b] Groth (2002), s. 36
- ^ Groth (2002), s. 134
| |||||||||||
